23 maj 2008

Fredag-lördag-sönag=agility!

Yes!
Idag blev det ett litet slalompass och ett pass med däcket. Men värmen gjorde Myra seg och desstuom höll jag nog på liite för länge. Dags att börja sätta alarm tror jag...

Helgen som var tänkt att tillbringa i Bettna hos Mormor ändrades snabbt.
Maria den ängeln gav mig ett erbjudande jag inte kunde motstå. Så efter lite för tidig mors-dag sushi så har jag nu packat våra grejjer.
Myra o jag tar bussen till metropolen Sparreholm och träffar våra favoriter. Morgondagens avnjuts i södertälje med heela gänget (nästan) på agilitytävling. Hoppas på soool!
Myra hon får allt stå ut med mycket. Efter tävlingen åker Myra o jag antingen back to sparre eller blir bortskämda av Mormor, beror på när the läntisbussar går :P

Agilityträning på söndag. Om Myra orkar...
Det verkar inte bli något pluggat denhär helgen heller. Hm... Men jag har iaf packat ner rättskunskapsboken. Hoppas på att öppna den också :P

Tuur att Myra står ut med mig!
Funderar på att köpa Jenny Dammns båda filmer, har fått ett finfint erbjudande nämligen! Jag vill ha peeengar!

1 kommentar:

Anonym sa...

Hej! Jadu, tandvisningen är inte det lättaste... Det jobbiga tycker jag är att olika tävlingsledare lägger upp moment på så olika sätt. Man vet liksom inte riktigt i förväg vad man ska förvänta sig. Vissa domare vill att hunden själv ska komma och hälsa, andra drar ner betyget bara den lyfter rumpan från marken.

Aika har alltid varit översocial i såna situationer tidigare så att plötsligt börja jobba med en osäkerhet är jobbigt. Jag tänkte i alla fall lägga upp träningen som att hennes uppgift är att sitta vid min sida och titta på mig. Att resa sig och själv ta initiativ till kontakt är förbjudet, oavsett om hon är glad, rädd, arg, osv. Jag försöker stegra långsamt, nu får folk komma fram, ta mig i hand och vända om, senare får de ställa sig vid hundens vänstra sida osv ända tills de kan lyfta på hennes läppar medan Aika sitter still. Jag tror på att lägga mest vikt vid hundens beteende istället för känslor. Det spelar liksom ingen roll om hon tycker situationen är obehaglig, hennes uppgift är att sitta och titta på mig, inget annat. Hon ska kunna vara trygg i att jag reder ut situationen åt henne.