The tide is high

Tänk så roligt det är med hund. Vissa dagar när tiden är knapp och man bara inte orkar gå ut eller dom dagarna som man fyller med andra saker än hund; kompisar, krogen, träning, ja vanliga tonnårssaker, då är det lite tungt. Då känner jag mig så dum mot Myra, som inte ger henne dom 100% hon förtjänar, då är det tur att jag har en härlig familj som ställer upp.

Vissa dagar kommer jag fram till att jag absolut inte ska ha en hund till efter Myra då jag inte vill vara bunden, andra dagen sitter jag där och surfar runt på domdär staffe-kennel hemsidorna.

Varför börjar man inte samla frimärken istället lixom?

Helt enkelt för att det ger så extremt mycket med hund. Det är nog inte något annat som lärt mig så mycket, gett mig så många nya vänner och upplevelser som hund. Sen är det sjukt hur mycket man orkar ta. Hundar som går bort, blir sjuka och skadade. En bästa vän som försvinner. Ändå fortsätter man.

I år är jag inne på mitt 4:e agilityår. För 5 år sen hatade jag hundar. Sparven bröt sig in i hjärtat och finns sedan dess kvar där. Knasmyra, falukorven på ett halvt kilo var jag också ganska såld på snart. Så roligt jag haft det med mina fyrbeningar under dessa år. Agility är väl det som följt oss från början, sen har resten av hundsporterna lydnad, viltspår och freestyle lixom hängt på uner vägen.
Ja dock kom jag på under morgonprommenaden att jag tränat agility i 4 år, med två olika egna hundar. EN gång har jag startat officiellt med egen hund. Herregud, att jag inte börjar samla frimärken lixom!