Så när jag läste det började jag tänka lite (eller ja, händelsen som följer här nere gjorde väl att Quince fick mig att tänka lite också). På vilket sätt lever jag annorlunda från vad jag skulle gjort utan hund?
Efter att ha rannsakat mig själv kom jag fram till att mitt liv skulle se väldigt annorlunda ut, också min kompiskrets och mitt förhållande till familjen.
Jag skulle garanterat vara borta 24-7, träffa kompisar konstant, festa varje helg, sova bort dagarna, vara i Stockholm bra mycket mer mm. Som ett resultat av detta skulle jag med andra ord inte få särskligt mycket meningsfullhet i vardagen. Jag skulle inte träffa alla fantastiska människor som jag faktiskt träffat genom hundarna, och jag skulle inte lära mig lika mycket om mig själv och jag skulle aldrig göra så mycket roliga saker och ha så mycket gemensamt med min familj. Nu har jag ett intresse, ett galet stort intresse som jag valt. Ett så stort intresse att jag faktiskt valt att ändra det liv jag har.
Vissa dagar kan jag ärligt säga att det vore så mycket mer praktiskt att inte ha hund, det är jag ärlig med, så är det- men i samma sekund som jag skriver det så skäms jag. För bland de sakerna i livet som jag är mest tacksam för, varje dag, så är det allt jag har lärt mig tack vare mitt hund-liv.
Men det var egentligen inte det detta blogginlägg skulle handla om. Nej, det skulle istället handla om en helt vanlig (tolkningsfråga) i en hundmänniskas liv.
Min mobil har blivit utsatt för Quince's huggtänder. Hade jag inte räddat den i tid hade det varit mer att fixa på den än att torka bort hundslem.
Dessutom så funkar den att sms'a med och det knastrar bara lite när jag pratar i den. Lite seg kan det ju vara för att det är kallt ute, det måste ju inte vara Quince's tänders fel... typ.
Nu sitter jag i alla fall och försöker kolla efter en ny mobil, helst en snygg och rosa. Men steg två i mina tankar avfärdar den idén direkt. Jag åker ju ändå bara runt på diverse brukshundklubbar och ridhus, här behövs faktiskt en "ordentligare mobil" (varför låter jag som en mamma?).Så summan av kardemumman; jag är materialist, hade jag inte haft hund/levt ett hundliv hade jag köpt en flashig och tunn telefon!
5 kommentarer:
välkommen till vuxenvärldens sunda tänk. du ska se min jobbmobil Smilla smaka inte bara på den hon åt bort bitar=)men d skiter man ju i för huvudsaken att de små liven inte blir sjuka av d.
Måste ju hålla med Veronica! Och så bra formulerat. Som din mamma är jag grymt tacksam mot ffa. Sparven. Hennes alltför korta hundliv ändrade faktiskt både ditt och vårt liv. Visst är det fantastiskt hur stor påverkan de där fyrbeningarna har :)
Ja, du skriver så rätt. Jag vågar inte tänka var jag varit (eller inte varit) om jag inte hamnat i hundarnas värld. Troligen under täcket, fortfarande rädd för och less på livet. Man blir ödmjuk, klok, social, stark och GLAD av hundar!!
Jag skulle kunna kopierat Saras kommentar... Tack och lov för konstiga infall, så att man plötsligt befinner sig i skogen på en taxkennel. Och sådan tur att man inte alltid lyssnar till sin lilla mamma, för då hade jag inte haft någon Prinsessa som sambo och chef.
(liiite sent svarat, men vadåå...)Gud vad kul! jag tänker exakt likadant med mitt mobilköp... vill ha en söt rosa fin sak som bara är helt udnerbar, men hur sjutton skulle den klara av en kyligdag i ridhuset, när all sand har satt sig i kansterna så man inte får upp skjutmojängen eller när hundarna tuggat lite på hörnet... nää, det får bli en rejäl mobil, kanske tom en som tål att landa i vattenskålen ;)
lycka till med mobilköpet, eller hoppas du får en i julklapp :)
Skicka en kommentar