Smarta hundar vs. dumma människor?

Ja det är verkligen inte lätt. Vi har sån tur som har så snälla hundar. För hundar är så sjukt smarta. Så sjukt smarta att jag nästan blir mörkrädd.
Men nu menar jag inte denhär "vanliga" smartheten som när Myra stannar kvar på trappan om det regnar, oavsett hur långt bort jag går. Eller om Eskil som är jätterädd så fort han ser kompostgallret att han ett litet tag står och låtsas som ingenting för att sen övermanövrera gallret och springa i 180 förbi.
Nej jag menar den riktiga smartheten, den som sitter uppe i huvudet. Även fast många har knasiga fördomar och inte riktigt förstår hud t.ex Myra kan tänka med sin lilla ärthjärna (ibland undrar faktiskt jag också var hon stoppar all sin kunskap.. i musklerna kanske?).... Men hon kan tänka, det vet jag. Eftersom jag har arbetat operant med henne sedan hon var 7-8 veckor så vet jag att hon kan tänka själv. Det oroar jag mig inte det minsta för. Där är det bara jag som kan klanta mig och antingen belöna för sent eller t.ex klicka fel eller bara inte tänka längre än näsan räcker.
Nej, Myra är smart!
Men Ylva däremot. Dendär lilla råttungen som sliter o drar i Myras hals och verkligen inte förstår sitt bästa, som hälsar på allt och alla och är totalt orädd och som nog helst skulle vilja utforska hela världen på en gång om det gick. Ja hon som kissar en liiten pöl på golvet och sen trampar i den med stoora tassar, ja ni vet.
Hon, ylva, Ottercap nobody wierd like me, HON är smart!
Igår skulle Ellen börja klicka in henne. Jag föreslog att hon skulle börja pang på med "snurra", efter som shejpandet av sitt o ligg redan är på braa väg!
Efter två sekunder hör jag Ellen med gnällig stämma inifrån sitt rum:
-Hanaaa, hon verkligen lägger betoningen på det sista gnälliga A-et.
Jag som är träningsnörd och älskar att se andra träna smiter snabbt in i rummet.
-Men Hanna, hon testar ingenting säger Ellen med MIN frukost-böcklingpastejtub i högsta hugg! Ja för tydligen bestämde sig Ellen för att jag o Ylva delade på alldeles för lite mat.
Efter byte till familjens köttätares (alla utom jag) leverpastej på tub så satte vi oss ner för att försöka igen.
Inom loppet av ca 3 sekunder hade Ylva provat det mesta, sitta, ligga, hoppa upp i knät, försöka ta tuben alt. klickern, snurrat runt, gjort en lekinvit och lite annat jag inte hann se.

Jag tog klickern ifrån Ellen och klickade en gång när Ylva vände huvudet åt vänster. Sen upprepade vi det två gånger efter varandra.
sen var allt frid och fröjd och efter 4klick*2pass senare kom Ellen ut från rummet med en ENORMT leedne på läpparna,
-HA, hon snurrar nästan nu Hanna!

Ja Ylva är nog en av de smartaste små hundar jag mött. Hon har aldrig tränat med klicker förut och ändå är hon efter 2 klick på det klara med vad hon ska göra!
Idag börjar inklickningen av moment två. På så sätt måste Ylva koncentrera sig och fokusera mer och samtidigt så ser vi till att hon aldrig glömmer att prova sig fram!

Ja, så nästa gång man börjar klaga på hunden (så länge dom inte löper, då får man klaga lite... Men inte på hunden utan hundens skapares påhitt!) så kan man väl fundera lite själv. Hur smarta är vi egentligen jämfört med hunden, vi kan ju inte ens klicka rätt :P